Min adhd äter upp mig

DAILY

Jag är lite i en ohållbar spiral, jag kommer in i sådana ibland. Jag blir manisk. Jag misstänker att det ligger en bipolär bakgrund i det hela. Jag har ju Adhd så risken finns ju att jag även är bipolär. Det jobbigaste med sjukdomen är andra människors oförstående attityd. "Men ryck upp dig" men bara skärp till dig då" "sluta göra så då?" Alla säger till mig att "bara göra saker" & förstår inte att det är precis det min sjukdom handlar om, att inte "bara kunna göra saker". Jag är ständigt i mitt eget huvud, sällan närvarande, jag är ofta någon helt annan stans. Vilket är fruktansvärt jobbigt för människor i min omgivning. Jag förstår att de tröttnar & blir galna. Jag förstår det till en miljon procent. Ni förstår inte hur mycket jag förstår det. Jag har ångest VARJE dag över att jag är en så krävande människa, en människa som tar för stor plats & som gör folk besvikna, mig själv besviken. Sjukdomen är en enorm tillgång i många lägen, men gud vad handikappande den är i precis lika många andra lägen. Jag önskar bara att mina närstående kunde få kliva in i min hjärna, bara för en kvart, då hade ni förstått vad jag går igenom. Varje sekund, varje minut. Surret som hörs hela jävla tiden, det är aldrig tyst. I ett tyst rum så slappnar andra av, jag får panik. För hos mig är det aldrig tyst. Det som får andra att slappna av får mig att bli galen. Jag försöker hitta substitut till avslappning, men jag famlar i mörker. Jag är ständigt trött för min hjärna & kropp slappnar aldrig av, den tar aldrig en vila, jag arbetar dygnet runt. Jag är hyperaktiv samtidigt som jag är helt slut. Min kropp & min hjärna bråkar, varje dag. Jag är i ett fängelse, instängd i mig själv och jag vill bara springa, springa så långt så jag inte ser mig själv längre. Mitt yttre är ju som vilken människa som helst, men mitt inre är i ett ständigt kaos. För er är jag en människa som ska "skärpa till mig", i min hjärna är det tredje världskriget. I detta tredje världskrig som jag står mitt i, så ska jag försöka tillfredsställa gemene mans förväntning. Jag ska klara saker som alla andra ska klara, för jag är ju enligt dig, enligt alla som inte förstår adhd, en impulsiv människa med lite konsentrationssvårigheter. Det kan väl inte vara så jävla svårt att styra upp? Men adhd handlar ju om så mycket mer en det. Jag kan skriva tusen rader till, men jag kommer aldrig kunna sätta rätt ord för vad som pågår inne i mig.

När man säger adhd så ser alla en överaktiv person framför sig som klättrar på väggarna, hoppar på bord & pratar konstant. Hur kan man ha adhd & sova bort en hel dag? Hur kan man ha adhd & vara hemma en hel dag & inte ha plockat ur diskmaskinen som är full, lagt in den där tvätten i tvättmaskinen eller ringt det där samtalet? Inte kan väl en så hyperaktiv person inte göra någonting? Det är fördomen. Verkligheten är att vi har dagar där vi klättrar på väggar, pratar oavbrutet, gör sjutton saker samtidigt & är så sjukt produktiva. De andra dagarna, dagarna som är vårat helvete, det är de dagarna när hjärnan arbetar i högvarv & det är här världarna krockar mellan en som har adhd & en som inte har det. Dessa dagar, i energi & kraft, så gör vi precis lika mycket dessa dagar som dem dagarna jag nämnde ovan. Vår kropp arbetar precis lika hårt, därav finns där ingen chans till ork att orka ta tag i något annat. Att leva med en människa med adhd är det roligaste, mest spännande liv du kan leva, det är lustfyllt, fyllt med kärlek & det är givande. Men det är också väldigt väldigt svårt. Det är rent ut sagt överjävligt många gånger. Och vi vet det, tro aldrig något annat. Det enda vi vill ha är ett försök till förståelse, det är det enda vi kräver. Att om ni vill vara en del av vårat liv, så måste man försöka att förstå vad det är vi går igenom. Vi är inte lata, vi bryr oss inte mindre än andra människor, vi sårar inte avsiktligt. Vi vill inte göra människor ledsna genom sättet vi är på. Vi kämpar varje dag, något ni aldrig ser, men vi kämpar. Vi ljuger ofta, för att komma ur situationer för att dölja de fel vi gör på grund av vår sjukdom. Vi drar de vita lögnerna för att ni inte ska döma oss, ytterligare en gång. Vi orkar inte höra den där sucken ännu en gång. Vi orkar inte känna känslan av att vara värdelös för att man inte plockat ut diskmaskinen en gång till, så vi drar istället en vit lögn i hopp att ni ska se oss som vilken vanlig person som helst. Vi gör inte det för att vi är lömska eller för att vi vill såra, vi gör det för att när du känner att du är så galet trött på mig, då är vi 100 gånger tröttare på oss själva.

  • Postad i: DAILY

Gillar

Kommentarer

madicken_nilsson
madicken_nilsson,
❤️❤️❤️
nouw.com/madicken_nilsson
charliemollestam
charliemollestam,
❤️❤️❤️
nouw.com/charliemollestam
hannahidaalicia
hannahidaalicia,
Gud vilket inlägg. Jag gör en utredning själv just nu och känner igen mig så mycket i det du skriver. Riktigt bra!! ❤❤
nouw.com/hannahidaalicia
charliemollestam
charliemollestam,
Tack ❤️ lycka till med din utredning ❤️
nouw.com/charliemollestam
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229